Äntligen dax för dygnet och Uhuru peak 

Nu var det dax,  det var fredag morgon och nu skulle vi gå från Karanga Camp till Barafu Camp och sedan vidare upp till Uhuru peak och sen ner till Mweka hut. 

Vi visste att det skulle väldigt få timmars sömn from nu och fram till lördag kväll men vi var laddade. 

Från Karanga till Barafu var de kuperat upp och ner, bitvis rätt mycket rullgrus. Sista biten upp till lägret var ganska brant och det var otroligt häftigt att komma upp där.. framme i Base camp liksom.  Framme åt vi lunch och ägnade eftermiddagen fram till middagen med att packa i ordning det sista och  förbereda allt för toppnatten. Sen var det middag och vila. Från klockan 18.00 till klockan 22.00 skulle vi prova sova. Det gick väl så där,  halvsov väl en – två timmar kanske, men vilade iallafall. Klockan 22.00 var det gröt och blåbärssoppa och mackor, vi packade ner våra vattenflaskor som vi fått varmt vatten i, klädde oss och ställde upp oss redo… Nu äntligen. 

Jag hade verkligen sett fram emot den här natten. Jag hade längtat efter att det skulle vara mörkt, att det skulle vara kallt och jobbigt… Att det skulle vara upp upp upp och ta lååång tid och jag hade till och med i min målbild, i min mentala träning sett framför mig att det skulle vara blåsigt. Det skulle kännas på liksom. Och precis så blev det,  ca -5 grader och blåst på ca 12s/m på sina håll,  jag hade underställ, ullunderställ, en tunn och en tjock houdinihood, skaljacka och en dunjacka och jag svettades inte. Jag frös inte heller förutom om händerna och kanske kinderna lite.. men de var skönt, så otroligt skönt. Jag hade en ljudbok i ena örat för att inte hamna i negativa tankar. 

”Inte en enda negativa tanke kommer hjälpa dig upp till toppen” eller vad sa han Robin Trygg i programmet Landgång som gick på SVT. 

När soluppgången, den efterlängtade soluppgången kom skippade jag ljudboken och bara gick i egna tankar den sista biten upp till Stella point.

Helt otroligt,  jag ville bara gråta men luften räckte inte riktigt till det. Där fick vi varm saft av guiderna,  fick syresättning och puls mätt och fick klartecken att gå vidare till Uhuru Peak, den jobbigaste biten tror jag. De var 700 meters promenad på en grusväg ungefär, lite svagt uppför… inte jobbigt alls egentligen. Men,  sovjobbigt,  jag blev sovtrött som bara den och de där 700 metrarna kändes så långa, ända tills vi var uppe, då blev  de glömt, bortblåst, all trötthet försvann jag var på toppen, klockan var då 08.20.  Jag klarade det!  Jag ville åter igen bara gråta… lycka!! 

Efter lite snabb fotografering vände vi om och gick ner… ner ner ner, i ett tjockt lager av rullgrus, de kändes ungefär som på vårvintern när man kan glida på pjäxorna ner för fjället i ett tjockt lager av blötsnö. Iallafall… det gick snabbt nerför, halvägs blev vi överraskade med popcorn och varm saft. Väl nere i lägret var de lunch, packning och vidare ner till nattens läger Mweka hut. Det var en lång vandring, lite stenig och med en trött kropp som skrek efter att få sitta ner en stund så ville jag verkligen bara komma fram, och det gjorde vi så klart. Sista natten i tält, sista natten på berget, vemodigt på nåt vis. Vi fick en fantastisk 3 rätters middag, kocken som hade lagat helt otrolig mat till oss varje dag hade till och med bakat en tårta. Det är helt fantastiskt på riktigt, man kan tro att dom trollar. Jag äter inte gluten och fick dessutom glutenfri kost hela veckan. Vilka människor ♡ 

Det här var min, Linns, upplevelse om toppnatten/dygnet. 

Soluppgången 

Nästan uppe vid Stella point 

Stella point 

Gamen på spanska efter middag.. ?

Glaciär 

Toppen, uhuru peak! 

//♡ 


Kilimanjaro 

För precis en vecka sedan idag så kom vi ner från berget. Viöken resa vi gjort, det är svårt att skriva och berätta om den så att allt kommer till sin rätt liksom. 

Från dag ett var allt fantastiskt,  landet, människorna och deras lugn och deras leenden, våra guider och de andra i vår grupp,  allt var bara så bra. Maten var supergod och allt var väldigt genomtänkt och välordnat. 

Vi blev väckta rätt tidigt på morgnarna, mellan 5-6 ungefär med kaffe eller the till tältet. Då hade vi en timme på oss till frukost att packa ihop sovsäck och liggunderlag, packa väskan, fylla vatten och klä oss klart osv. Sen var det frukost ungefär en timme innan vi gick mot nästa läger. Någon dag gick vi hela dagen och någon dag kom vi fram till nästa läger redan till lunch. Det var lyxigt, då fick vi tvättvatten i baljor och kunde softa hela eftermiddagen. 

Varje dag när vi kom till nattens läger blev vi välkomnade av våra inhemska guider och bärare med sång och dans,  dessa fantastiska människor. Efter det var det stretching och sen popcorn och te.  

Det varierade lite i gruppen hur vi blev påverkade av höjden. Jag var lite aptitlös 2 måltider,  någon kräktes en hel dag,  någon fick diarrée och någon fick väldigt hög puls och mådde illa. Jag måste säga att jag faktiskt mådde oförskämt bra.

Men alla 16 gav vi oss iväg från Base camp för att nå toppen. Toppnattenen var kall,  ca -5 minus och 12 ms som kylde rätt bra så när solen gick upp vid 7 tiden på morgonen så var det en helt fantastisk känsla och så otroligt vackert. 

I våran grupp var vi 11 st som tog oss ända upp till toppen och jag var en av dom. Sista 700 meterna från Stella point till uhuru peak var lättast och flackast men samtidigt jobbigaste biten… jag var så trött… sovtrött.  Men tillslut så stod jag där och tröttheten försvann.  

Vi har otroligt många bilder och är svårt att välja ut vilka som ska få vara med här… men här kommer ett gäng kort som inte är i ordning. 

Mer detaljerade inlägg kan komma senare, även inlägg och bilder från safarin kanske kommer… 

 / Linn ♡