Urban training med Kari Traa

I lördags tränade vi Urban training med Kari Traa. Det var ett 50-tal kvinnor som hade samlats på stortorget i Östersund. Det var väldigt roligt, vädret var fantastiskt och träningen var rolig och jobbig fast helt lagom. 

Tack till Kari Traa, vi hoppas ni kommer tillbaka nästa år. 

/ ♡ 

100 mil 

Jag läste en blogg idag, Trailflirt och om hennes mål för 2016 att springa 100 mil.

Jag blev så peppad… inspirerad så jag har funderat och funderat klart. Jag springer… men inte 100 mil på ett år,  inte typ 2 mil i veckan… så jag ska härmas fast lite mjukare.

Jag ska springa, gå/powerwalka och åka skidor 100 mil under 2017. 

Nu är ju jag ingen som sätter på mig ett par längdskidor och åker några mil lite snabbt i ett elljusspår så ni kan inte tänka att de fixar man väl lätt. Jag åker en hel del skidor det gör jag men alltid bara på mina turskidor och nästan alltid ospårat i skogen eller på fjället. Åker spårat ibland tex i mysiga Löfsåsen, men aldrig i längdskidåkar-tempo-och längd.  

Det här blir roligt och se om de funkar eller  om jag helt tar mig vatten över huvudet. 

/♡ Linn 

Vi får se om jag lyckad peppa med mig Maria

Att tro på dig själv

Jag är jätteduktig på att ”göra ner” mig när de gäller löpning.  Om jag ska springa tillsammans med någon känner jag efter rätt nog.. jag har nog ingen bra dag,  jag är nog lite bajsnödig,  har lite ont någonstans och tänker direkt att det här kommer inte gå bra.. jag är inte duktig på det här.  

Jag talar gärna om för den jag ska springa med att min kondition är kass och att vi kan väl varva lite springa och gå… 

Och så går de ändå alltid så bra,  alltid mycket bättre än jag först trott. Jag orkar alltid springa mycket längre eller fortare än vad jag tänker.  

Från häromveckan när vi sprang tillsammans i ett härligt småprats-tempo

Jag gör även så när jag ska springa själv,  som idag.. jag hade tänkt redan igår att jag skulle springa 11km idag. Men när jag bytt om och ska mig av tänker jag att 11 km klarar jag aldrig.. och förbereder sambon som ska hämta mig efter vägen på att de går nog inte så bra.. men att jag hör av mig när jag vill ha hämtning. 

De två första kilometrarna var hemska, det snöade och blåste motvind,  och så var de halt och min puls skenade iväg rätt snabbt. Genast tänker jag ut andra planer på hur jag kan springa o vända osv. (Även fast jag vet att jag alltid tycker så de första 1-2 km)   Men så vipps har jag ändå sprungit 5 km… och så 7 km.. och så 8 km.. jag skickar  sms till sambon och när han dyker upp har jag ändå sprungit drygt 11 km, nästan 11.5 och det gick hur bra som helst. Jag gick så klart lite mellanåt men förvånansvärt lite. Jag är helt klart nöjd med mig själv.

Jag måste sluta göra ner mig och faktiskt tro på mig själv. Jag fixar mer än jag tror. 

Och för mig är inte huvudsaken att springa milen på en viss tid. För mig är det viktigare att jag är ute en längre stund och rör på mig,  och njuter samtidigt .  

/♡ 

Räds eller gilla mörkret?

Jag är mörkrädd när jag sitter inne och det är mörkt ute. Vet faktiskt inte vad det är som gör mig rädd,  bara mörkret och att jag inte har lika bra koll förmodligen. 

Men när jag ger mig ut och går eller springer med pannlampa på skallen i det läskiga mörka mörkret så är det så härligt. Jag gillar de,  och ännu mysigare är det så klart med sällskap,  ikväll sprang vi tillsammans (jag och Maria)  6.5 km i ett lagom små-prats-tempo längs sjön,  stjärnklart och bara så mysigt. 

Övervinn era rädslor och bara gört, ta vara på de goda i livet /♡